då kommenterar jag ytan av verkligheten och går omkring i en bubbla av lustiga mustacher, arabiskt utseende, färgat hår och människors själviska rädsla.
hon har ju varit med om så mycket och är väl rutinerad
...
eller?
åtminstone sitter hon ju kvar på samma ställe och ingenting förändras så det kan väl inte vara så farligt.
varför förändras ingenting?
eller händer det något mellan raderna, mellan ögonblicken, i ögonblicket, mellan kaffet och telefonsamtalet, under samtalet och vidare...
på sjukhuset ploppade befruktningen ur mig som en slags födelse, det är en utveckling
hon ser så stolt ut och bär sitt hår som en hästs man i vinden.
det är mycket förvirrande att vara ensam om sin historia.
men i bubblan är jag onåbar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar