Förra fredagens releasepartys förnämsta minne var en man i orange plyschsparkdräkt som dansade sådär ursprunglingt naturligt som bara män i plysch kan göra. Dessutom hade han stort lockigt och viltvuxet burr till hår. Jag fullkomligt STIRRADE på honom. Kunde inte slita blicken och inte sluta tänka på det och det har hängt med mig, lite sådär vid sidan om, bland mina tankar hela veckan.
Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker, eller varför jag nödvändigtvis måste tycka så mycket, eller snarare varför det känns så viktigt.
En annan man med openyourmindstilen á la France (vilken ofta innefattar en del droger) som dansade yvigt och verkade vara helt i sin egen värld men ändå totalt i fokus på bandet störde mig. Det kan vi konstatera. Han symboliserade den där egenkära idén om att enbart fokusera på sina egna upplevelser precis hela tiden och att flyga omkring som en rastlös blodigel och suga ut energi ur andra människor. Totalt ointresserad av ansvar. Sparkdräktsmannen var ändå inte som honom.
Plyschmannen. Ja, jag vet fortfarande inte vad det är som stör, men han sitter där på näthinnan och gäckar mig och jag pendlar mellan att gapskratta inombords och att förundrat fundera över hur en sådan människa fungerar.
Kanske är det ingenting som särskiljer honom från genomsnittliga unga män i Göteborg förutom sparkdräkten. Det kan vara så att han är en oerhört trygg person, bekväm i sig själv och inte känner något hot inför människors associationer till barnprogram från sjuttiotalet. Det kanske rent utav är de associationer han VILL att människor ska få när man sitter i en soffa på kolonifesten, precis lyssnat på wildbirds and peacedrums andetagande spelning och inte vet vad man nu ska hitta på med sitt liv. Då dyker han upp! och får en att förflyttas till cellen Ellens värld där alla är oerhört intresserade av allting och allting är oerhört spännande och nytt, där vuxna människor härmar småbarn i sitt kroppspråk och ser allmänt lustiga ut.
Jag ångrar att jag inte vågade prata med honom och tog reda på vad han har för idé eller tanke med sina kläder. Tyvärr misstänker jag att det inte finns någon närmare konstnärlig eller samhällsomstörtande idé bakom plyschdräkten utan det KAN vara så att den här unge mannen är del av en kultur eller ett sammanhang där inte jag har tillträde helt enkelt. Kanske är det det som skrämmer mig; Att jag är exkluderad, kanske gammal och passé.
Mest av allt är jag nog ändå ganska varm inför honom och jag tror att han är en varm och kärleksfull man. En man hämtad från min barndoms sjuttiotal.
Dance mr orange man dance!
5 kommentarer:
"en man i orange plyschsparkdräkt som dansade sådär ursprunglingt naturligt som bara män i plysch kan göra"
Haha, oj den formuleringen gjorde denna dag till en bättre tid att leva i. Jag tror du, jag och kanske alla vi känner är lite som Mr Plysch. Fast kvinnor då - och i avsaknad av sparkdräkt.
Jag (som du förstod igår) har ju föttesten också närt en stor facination av plyschdräkten som sådan vid min barm.
Puss
Öh föttesten. Fötter + sten. nu blev det lite tokigt. Oh fascination ska det ju vara. Skäms. Skyller på viss groggighet.
Ja, jag saknade dig där och då. Du hade med all säkerhet delat min faschination och rett ut ett och annat insnärjt frågetecken i min kaosartade hjärna.
Vet inte varför jag svarar dig här. Du är med all säkerhet på väg och vi ska ju ses snart.. ehja.
Puss!
Kanske inte gjorde något att du inte fick prata med honom, att han väckte alla de där tankarna i dig var möjligen tillräckligt? :)
Alex: hm, ja kanske, men jag blev ju nyfiken på hur det EGENTLIGEN var liksom. Vad får en ung man i Göteborg att bära plyschsparkdräkt?
Skicka en kommentar