Det här är ett brev till dig som blundar.
I ett kök där tiden stannar en stund sitter jag och gråter ut över beiga byggnader
i ett tidlöst Sverige där samma sorger ekar mellan husen år efter år
Men just nu är det för undret du förnekade. Hur skulle jag kunna fortsätta att älska rent, älska bara dig när du inte kunde älska den lilla i mig, hon som blev av oss, av det jag trodde var kärlek. Vad kärlek nu är.
Vi sa att vi gjorde det tillsammans, men egentligen var vi avskilda redan då. Vår smärta skilde oss åt. Det var inte bara något då och där, på sjukhuset med smärta och blod. Du deltog i utdrivandet, men nu - var är du nu? Gråter du också?
Tårar i telefonluren till vännen med kramarna i rösten. Liv efter död.
Det vore ett skämt att kalla mig för mamma, men jag saknar ändå.
och ute sänker sig natten, någon tänder en sänglampa för en liten flicka.
Dröm vidare lilla under.
3 kommentarer:
Aj. M du har ett handlag med de mest sårbara ord som jag beundrar mycket.
Kram från mig med (värme i orden så länge).
Och du har en förmåga att leka med ord på ett sprittande livfullt och fantasifullt sätt som jag beundrar. Jag håller med Z i ateljén - det är så mycket ungdom i dig!
Tack det var fin-fint sagt!
Vi är en bra kombo med andra ord :)
Skicka en kommentar