Drömförstånd

Jag drömde om att föda igen. Den här gången var det ett väldigt litet foster (cirka fem centimeter) som var så tystlåten och timid att man var tvungen att gissa sig till dess behov. Så länge jag hade pålitliga människor i närheten gick det bra och jag matade den pyttelilla krabaten med väldigt tjock och grågul mjölk som jag tryckte fram ur bröstet. Efter ett tag blev jag ensam kvar med den lille och livet fortsattte som om ingenting hade hänt. Jag satt och pratade med någon och glömde bort att jag fött ut den och plötsligt hade jag stoppat in den igen eftersom den tydligen inte var färdig riktigt än. När de pålitliga kom tillbaka kom jag på hur dumt jag agerat och plockade ut fostret igen som nu blivit blå och inte andades längre. Med lite skakande upp och ner och tryckande längs mungiporna fick jag liv i den igen, munnen öppnades och blåfärgen försvann och ingen hann märka något. Jag kände moderskänslor igen och skämdes över mitt oobservanta beteende.

Jag vaknade och kände värme intill mig som andades och sträckte ut sig. Tog av mig öronpropparna och hörde spinnandet och begravde händerna i mjuk päls, kramades med katten som gäspade sömndrucket och kände blodet rinna ur mig mellan benen. Det var en dröm som var medveten om att den var en dröm. Min kropp sörjer ännu ett obefruktat ägg, men förståndet är lättad över att inte ha hamnat i en ohållbar situation ännu en gång. Sörjer hoppet att det ska finnas näring nog i mig längre fram, men tiden är inte oändlig.

Efter några timmar satt jag med ett inre fniss åt hjärnans morbida absurditet. Mitt huvud är fyllt av symbolspråk och de brister ut i galen dans på natten. Det är befriande.