Om två veckor fyller jag medelålder, eller i alla fall en ålder jag tidigare ansett vara det. Min generation ängsliga självförverkligare bygger altaner, oroar sig över om antalet resor och mängden spännande projekt duger för att räknas till att kategoriseras till de som räknas. För vilka de är man ska räknas inför varierar nog, men brukar nog vara vänner, partners, kollegor och alla andra som verkar ha en snygg förpackning.

Jag har inte någon perfekt facebookimage att visa upp, inget hus att renovera och inga barn att visa upp. Jag har inte ens någon utbildning att etikettera mig med och har aldrig varit i Thailand eller bott i kollektiv. Jag har slagits mot blinda djur under ensamma dagar och nätter och inte vetat vad mitt liv ska bara bra till.
Jag har någon att i tysthet dela glädjetårar med nu. Ibland stannar strömmen av passerad tid upp och jag uppfattar en slags lycka i att just du finns och att du faktiskt gör det och att det ÄR så just nu att vi har kärleken på vår sida. Det är till och med helt i sin ordning att få njuta av det och glömma bort hur plötsligt livet kan ändra karaktär och plötsligt innehålla helt andra element.
Imorgon väntar adjö och tack för mig på kvällsjobbet som tagit så mycket kraft. I två år har jag försökt erkänna min normalitet och bli som en vanlig människa. I höst ska jag börja en annan skola och börja andas på ett nytt sätt och frankly my dear I do not give a damn om det inte väcker din beundran käre generationkamrat, för jag är imponerad av mig själv.

Lilla gråa ansiktet med de blå ögonen har tagit min kudde. Dags att fösa undan en spinnande och allt för ivrigt kontaktsökande kattflicka.