En av mina tonårsdikter. Kanske ovanlig för att vara just från tonårstiden, men jag var mycket andlig på den tiden. De senaste veckornas förändringsrusch har fått mig att undra om jag inte har glömt bort något viktigt. Något som binder samman och ger dimension till ett människoliv, till allas människoliv.
Jag vet inte längre om jag är förtjust i den här dikten. Den ger mig lite oro märker jag. På den tiden kände jag mig väldigt fången, styrd av auktoritärer och jag ville slå mig fri men visste inte hur. Det här är en riktig grubblardikt.
"En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.
I varje själ är tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda
och dessa blinda, dessa undre världar
är verkliga och levande, fast ofullgångna,
så sant som jag är verklig. Och vi konungar
och furstar av de tusen möjliga inom oss
är själva undersåtar, fångna själva
i någon större varelse, vars jag och väsen
vi lika litet fattar som vår överman
sin överman. Av deras död och kärlek
har våra egna känslor fått en färgton.
Som när en väldig ångare passerar
långt ute, under horisonten, där den ligger
så aftonblank. - Och vi vet inte om den
förrän en svallvåg når till oss på stranden,
först en, så ännu en och många flera
som slår och brusar till dess allt har blivit
som förut. - Allt är ändå annorlunda.
Så grips vi skuggor av en sällsam oro
när något säger oss att folk har färdats,
att några av de möjliga befriats."
/Gunnar Ekelöf
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar