Det tystnar i min kropp.
Jag håller på att vrida på bromsen, en trög pedal precis vid gränsen till nåbarhet. Egentligen kan jag inte beskriva för inre bilder är skenbara. Det måste hända hela tiden, men behöver inte vara ett "arbete". Jag började med att kalla det för att "acceptera" och det är en bra början.
I varje nu. Betrakta.
Längre har jag nog inte kommit.
Förhoppningsvis finner jag den vägledning vidare som behövs. Det finns en väg jag tror på. Vi får se vad som händer. Det är svårt att veta vart någon annan är, men man kan försöka veta vart man själv är på väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar