Jag älskar människor och kan för det mesta hitta något att tycka om hos alla. En del tar längre tid att se, men jag har märkt att oftast nuförtiden märker människor att jag inte letar efter fallgropar utan koncentrerar mig på det som ser vackert ut med just den individen.
Vad menar jag med vackert? Jag utgår inte från fasaden. Det är den inre personen som intresserar mig. Med hjälp av mina erfarenheter av livet som människa försöker jag se på saker som jag känner igen någonstans ifrån hos andra. Vackert blir det när andra ser att det är det jag gör eller när de känner sig bekräftade eller när jag ser öppningar mellan andra människor. När människor når varandra.
Men ibland tröttar det ut mig. Hela jag blir trött när det blir en kamp att fokusera på det vackra och att kasta bort skräpet. När andra gör det svårt för sig själva.
Då längtar jag efter älskande människor. De som kan vägleda andra utan att ge direktiv och som ser vem du egentligen är, vad du strävar efter och varför du gör det. Det är dit jag vill att alla ska komma. Jag önskar alla det sinnet.
Och jag önskar mig själv det. Just nu önskar jag mest av allt frid från andra människors lidande. Jag måste upplösa allt det jag tar in och släppa spänningen som kommer ur det. Det är något jag gör hela tiden i en ständig ström, men ibland måste jag koncentrera mig extra mycket på det, för det samlas hela tiden saker som jag inte hinner med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar