Jag slår alltid i dörrar, kanter och vassa hörn och får blåmärken. Till slut blev jag så rädd för slag att jag tassade fram och bad om ursäkt för allting. Sedan blev allting för mycket. Livet kom till och förnekades och alla blev rädda. Jag blev förvirrad. Det kokade över, jag började säga ifrån och undertryckta känslor tog sig över sitt inrutade spelrum. Då försvann alla omkring mig. Det blev tystare än i en grav. Sorlet var utanför mig och jag var ett barn som bara ville vara med och leka, men inte förstod lekarna.
Det stelnade i mig. Arbetsrobot som inte gjorde skillnad på stryk och smek. Det kvittade för allting passerar ändå. Men sorgen tog inte slut.
Solen har milda vårstrålar nu och stjälkar har tagit sig upp ur marken. I den tystnaden syns svaret på varför man får fortsätta att sätta fötterna framför sig.
Med hela sorglasset går jag till arbetet på kvällarna. Fortsätta, fortsätta ett steg till och så ett till och allting passerar. Jag är inte längre förvånad över någonting, men ingenting fastnar heller riktigt. Bara sorgen.
"Livet, tiden och ett iskallt samhälle kan ta ifrån dej allt, råna dej på allt, men ingen kan stjäla dina upplevelser, ingen kan ta dina minnen ifrån dej, ingen kan råna dej på din sorg".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar