En plastdocka i varianten Ken som hallåa i sveriges television.
Kroppskulturen med templen i kemiska färger. Du har väl blekt dina tänder och renoverat ditt kök?
Precis som när skratten forcerats fram för att man måste skratta; för att du inte kan vänta på att sången ska komma istället för att pressa fram den och strypa luften. Tonerna ur varje människa kan inte tvingas fram.
Jag levde en gång med en man som skrattade hela tiden. Han skrattade och sjöng, arbetade, skapade och flög omkring och ingenting var omöjligt. Han kunde övertala vem som helst och sanningen kan alltid böjas så att den ser snygg ut.
Skelett ur det förflutna. Så lätt att trilla in i.
Jag vill ha min tro tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar