Den hetsiga medelålders taxichauffören från mellanöstern har svårt att dölja sitt förakt. Jag sitter och snorar bredvid och har svårt att dölja tragiken.
Ska det vara så svårt för dig att ge mig av dina armar? Jag behöver dig nu, men du har fått mer än vad som var nog och vilar nog från mitt hetsiga humör och mina kläder av fuskskinn.
Just nu är du den enda famn jag behöver och det får vara så enformigt och sentimentalt det vill för det är sanningen. Den där om mänsklighetens svaghet och dess starkaste drivkraft.
Du är så rädd för att erkänna det du känner att du nästan inte hinner känna känslan innan den försvinner. Jag är likadan.
Ändå är det dig jag längtar efter när taxichauffören lämnat min gata.
Den här sortens elände är varken romatiskt eller charmigt, men jag tröstar mig med att du inte är död. Du är inte du längre utan något större än du någonsin kommer snudda vid, men det struntar jag i. Jag längtar ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar