Hemma

Idag i majorna med en sallad, en morotskaka och en mockakaffe i magen gick jag och tittade upp mot husen. Efter sannaskolan är alla hus beiga och då vet man att man kommit till sandarna. Vi bor i en fejkad sanddyn, som om vi var på skagen eller i en öken. Dune - ökenplaneten. Undrar var sandormarna är någonstans. Allt är väldigt tillrättalagt för att vi ska känna oss trygga här uppe på berget.

Det finns en mänsklig litenhet som är så stor och mäktig att inga polerade husfasader kommer åt. Min mage gråter i rytmen av all tids gemensamma urdjur när vi sitter där i hans soffa. Den blinde mannen och lukten av hans döda hustru. Det är när han skrattar över allt det där, när han skrattar döden i ansiktet och undrar om jag varit ute och festat eftersom jag gäspar så. Då vill jag bara balsamera hela den stunden och bära med mig som en varmröd stoppning runt taggiga livet.