Det är januari och gatorna är bruna av gammal snö och grus. Jag kan inte minnas senaste gången jag sett snö som legat kvar så länge att man tröttnat på den och bara tyckt den var smutsig och nedkissad av hund. De är inte de där nya gnistrande stjärnorna i himlen längre. De som man vill fånga med fingertopparna när de faller lugnt ner till oss.
Och det är då jag börjar tvivla på den goda viljan, på hoppet, tron och det livgivande i grått. Så länge jag kan minnas har livet varit skit under de här månaderna. Bråk, identitetsförvirring, dålig sömn och min ständiga följeslagare ensamheten har ingått alians och inte låtit någon annan smita in på besök. Förra året var det vätan och dimman. I år är det isen och kylan i dålig dans med spårvagnsgnissel och avgaser. Det känns så nyss ändå.
Det är svårt att skriva på den här bloggen med tanke på alla som eventuellt skulle kanske kika in och glutta. Det är en skara av gamla ex, kompisar jag inte har så nära kontakt med och andra människor som skymtat i mitt liv. Jag vet inte vad ni tycker om mig.
Nu har jag skrivit om hur det varit förut. Jag vet inte riktigt hur det är just nu. Det är som att jag inte kan känna känslan förrän den flytt. Mitt förstånd hänger inte med i mina känslosvängningar. Det är så mycket skitig byk under huden att det är svårt att ta till sig det fina när det erbjuds. Jag är rädd att det svarta ska tränga igenom.
Han är vacker när han syns och oemotståndlig när han skyggar. Jag är fast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar