Bilden är "lånad" (ursäkta) och från februari förra året, men vi lever i en årstidslös verklighet här.
Det är en konstig tid; den nya tidens vinter. Det är inte längre höst, temperaturen håller sig omkring noll och det är varken speciellt frostigt eller bekvämt ljummet. Jag är uppvuxen femton mil härifrån och där är vintern fortfarande vit då och då.
Blött är det. Vattnigt. Luften blir våt, kläder skor och hud likaså. De korta solstrimmor som når oss häruppe är så milda att gapskratt verkar vulgärt.
Det känns som att havet redan börjat närma sig oss, innan isarna hunnit höja vattennivån - eller hur mycket har vattennivån höjts? och var finns sanningen bakom tidningarnas sensationer?
Göteborg. Luften är inte frisk, vårblommorna knoppas lite förvirrat i januari och tomten sitter och fryser på ett smältande nordpolen. Jag hör inte hemma här.
Men vi ger inte upp, för det kan vi inte. Andning sker automatiskt och livsviljan är något som inte uppstår plötsligt vid födseln. Den har bakgrunden av många miljoner år.
Vi ger inte upp och idag har jag lekt med min ettåriga vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar