Reset

Det är om hur man alltid landar i den där punkten noll och hur lång tid det kan ta att vänta på den där landningen. Hur ont det gör att inte kunna acceptera att det gör ont att leva och att det inte finns någonstans att fly.

Det är inte mod som fattats mig. Det är tilltro. Det är så nytt och spännande att våga börja lyssna på den egna viljan. Min vilja.

"Mina tankar är vapen som slåss. Mina tankar är vapen för oss. Mina tankar är det sista som ni tar" vrålade Thåström en gång för längesedan. Det gick lite för lätt att ta mina tankar, för jag hade inte lärt mig att värna om dom och att man inte behöver ursäkta sig för hur man tänker.
Jag har varit så rädd för att mötas av ilskan att jag lägger ner alla kort på borden, blottar hela själen om någon frågar och alltid varit öppen för att tänka på sätt som jag inte tänker. Emellanåt har det därför bubblat över och frågor blivit sylvassa.
När jag blundat för mitt nej alltför länge, det är sånt som händer av rädsla och prägling, spinns nät av trassliga frågor som inte alltid hittar en bra väg ut.
Jag är fortfarande livsnybörjare och livet börjar om hela tiden. Man kan ligga i sin säng och allting runt omkring är annorlunda och ser olika ut genom åren, men upplevelsen är ändå att det är jag som ligger i min säng. Allting kan ändras, men vissa saker består. Jag består, har bestått provet, överlevt.

Idag satt jag och berättade för en nygammal bekant om vad det var för traumor som orsakade min krigsveteranetikett (diagnosen dom gav mig) och jag berättade kortfattat om allt det där som nästan dödade. Det lät som sagor framför en kopp chai latte. Någon satt och läste ur ett manus för en tv-serie. Kanske var det ditt sätt att se som jag omedvetet adopterade, men jag tror inte bara det var så.
Jag har många berättelser och ingen kan ta ifrån mig berättelsen om mitt eget liv, men när det har hänt äger det inte mig längre. Jag är inte min historia, men den finns i mig.