Jag har en hemlig polaroidbild undanstoppad i en alldeles tyst låda. Från början hamnade den där för att inte försvinna. Bilden har sett örhängen, halsband, hårborstar, hårfön, cykelreparationskit, festivalprogram, kattborstar, hårnålar, skoputsmedel, klädborstar, klosax, knappar och tråd som alla skakats om och skiftat läge. Timmarna har gått och blivit många månader, men fotot blev kvar.
Först hittade jag den, blev sentimental, grät en skvätt och placerade den längst in i lådan. Nästa gång anade jag att den låg där och klappade bilden med stumma ögon. Efter det tog jag ibland upp den och bara tittade. Ville minnas. Ville känna vad som kändes då.
Nu har den blivit ett tidsdokument över förälskelse och glada dagar. Jag vet inte hur glada de där dagarna egentligen var, men det fanns rus och tro på kärleken och nu skriver jag som om jag vore en gammal åldrad änka. Inuti mig bor många sörjande änkor och det bor många tappade hjärtan i mig och ingen liknar någon annan, men denna värker än. Till trots alla resonabla tankar.
Vissa glömmer man automatiskt, andra förvillas bort och en del förvanskas med tiden. Det är lite som med fläckar; andras fläckar är enkelt att svabba bort med en trasa och grumme grönsåpa och sedan glömmer man att man ens såg den. Det här känns inte som en enkel fläck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar