Om det inte vore för att jag så gärna, när lediga dagar breder ut sig som sommarängar, ville glömma allt som hör till höghusen av betong i white trashriket, så skulle jag skriva om människor ni inte trodde fanns. Om verkligheternas verklighet långt bort från filmfestivalsglans, 80-talisternas eviga tjat om egenkärlek, 70-talisternas bäbisghetto (eller alternativt prettoghetto) och min egen brist på sammanhang.
Det skulle i ditt huvud låta som om det vore Tage Danielssons röst och någons lilla värld hade fått sagotoner. Då hade jag kunna ge något av det som går förlorat i tidspressen som kryper igenom huden och sveper förbi dörr till dörr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar